Jag hade för ett tag sedan förmånen att sitta ned och diskutera framtidens skola med Karin Nygårds. Karin rankades 2014 av Computer Sweden som en av Sveriges mäktigaste IT-kvinnor (39), blev bland annat vald till årets punkare i skolan 2014 och var en av dem som Stefan Löfven bjöd in för ett samtal om framtidens politik inför valet senare i år. Karin driver också projektet Hacka Läroplanen ihop med Therese Raymond, en av våra andra skarpa hjärnor på området framtidens skola. Mot bakgrund av hennes engagemang och mina tidigare åsikter om skolan och framtiden träffades vi för att prata framtidens skola. Karin och jag hade ett långt och bra samtal om utmaningar och möjligheter inom skolan.
Bra idéer och tankar finns det ingen brist på – men hur ska vi få till någon form av förändring. Utmaningen att innovera den svenska skolan känns övermäktig men jag tror jag har ett svar.
Först, vad är innovation?
Jag arbetar ju till vardags bland annat med att hjälpa några av världens starkaste varumärken med innovation och mina lärdomar från det tror jag kan vara skolan till gagn. Innovation är inget hokus pokus. Många verkar tro att innovation handlar om att spruta idéer hit och dit. Det handlar såklart om idéer men det finns en sak som skiljer innovation från idéer. Innovation är lönsam implementation av idéer. Det ställs alltså krav på att du tar fram idéer och strategier som faktiskt går att kapitalisera på. Nu talar vi ju om skolan och här kan tyckas att inget ska kapitaliseras på – men det är precis samma sak här. I slutändan ska vi ju ge våra barn rätt förutsättningar för att klara sig igenom livet på bästa sätt och därmed också på sikt bidra till både vårt land och världens välbefinnande. Det om något är en vinstdrivande innovation som vi alla kan kapitalisera på.
När jag arbetar med innovation talar jag ofta om att det handlar inte om att innovera befintliga tjänster och produkter initialt. Det brukar leda till alldeles för stort motstånd. Människor är helt enkelt inte mottagliga för innovation om det hotar deras nuvarande position, kunskap och världsbild. Man talar om States of change. Därför är det viktigt att fokusera på att skapa innovation som tillför något nytt som i sig inte hotar befintliga produkter och tjänster. Vill man sedan skapa stor effekt då bör man ha en strategi som helt enkelt går ut på att den nya innovationen på sikt drar med sig befintliga produkter och tjänster in i framtiden.
Hur ska vi förändra skolan?
Så, när jag funderar på skolans framtid ställer jag mig frågan: “Vilken innovation, ny produkt eller tjänst skulle på kort sikt välkomnas och inte störa befintliga strukturer för mycket men på sikt skapa förutsättningar för förändringar inom skolans alla områden?”
Mitt svar: Programmering!
Programmering är nyckeln!
Mitt svar på den frågan: Programmering som grundämne från årskurs 1 till 9 och vidare in i gymnasiet. Programmering finns idag inte som grundämnen och praktiseras väldigt lite. Ändå är programmering och förståelse för programmering kanske redan idag och absolut i morgon lika viktigt som att vi kan tala ett språk och göra oss förstådda. Vårt samhälle fungerar inte utan teknologi och teknologi styrs av kod. De människor, företag och i slutändan länder som förstår teknologi går en ljus framtid till mötes. De som inte lyckas förflytta sig blir på många sätt beroende om sin omvärld. Teknologi är framtidens olja.
Till dig som nu tänker, men det finns så mycket mer än bara programmering vill jag återkomma till stycket ovan om innovation. Tänk en stund. För vi in programmering som grundämne medför det här en stor mängd effekter på sikt. Vi behöver lärare som kan teknologi, vi behöver utrustning, vi behöver läromedel, vi behöver infrastruktur, vi behöver kunskap om teknologi. På sikt skapas det förutsättningar för förändring inom skolans alla ämnen och samhället i stort. När kunskapen om teknologi finns på plats hos våra elever kommer det på sikt spilla över på alla samhällets instanser – på riktigt. Inte styrt av företag som har något att sälja, inte styrt av enskilda eldsjälar utan av alla – eftersom samhället byggs av alla.
Äkta förändring tar tid. Mer än 20 år närmare bestämt.
Ett vanligt misstag när man skapar innovation är att man tror det ska gå fort. Men innovation tar tid. Det är ju enkelt att titta på Apple och påstå att det går fort. Men tänk efter, Steve Jobs kom tillbaka på allvar 1997, han gav ett fantastiskt inspirerande tal där det var tydligt att planen och idéer fanns på plats. Först 10 år senare fick vi hålla en iPhone i vår hand – då började den riktiga revolutionen för Apple. Men egentligen påbörjades Apples förändring redan 1985 – inte för att man sparkade Steve Jobs utan för att Steve då startade NeXT, det datorföretag vars tekniska plattform på många sätt lade grunden för Apples förändring 1997. Det vill säga, det tog inte 10 år för Steve att förändra Apple. Det började med NeXT redan 1985 och tog därmed mer än 20 år.
Om vi tittar på förändring av den Svenska skolan då? Hur lång tid skulle det ta? Troligen längre om vi talar om äkta förändring.
Här har jag slängt ihop en snabb men troligen realistisk tidsplan för hur äkta förändring implementeras inom skolvärlden:
- 2014-2017 – Utformning av utbildning samt rekrytering till lärarhögskolan.
- 2017-2020 – Utbildning av första lärarkåren.
- 2020-2022 – Implementering utbildning på skolorna.
- 2022-2031 – Utbildning av de första kullarna från årskurs 1-9
- 2031-2034 -De första kullarna går klart gymnasiet.
- 2034 – De första färdigutbildade eleverna med programmering på ämnet går ut skolan och har möjlighet att söka in till lärarhögskolan.
- Ca 2040 – De första lärarna som har gått igenom hela varvet återvänder nu till skolan.
- 2040 och framåt – det vill säga ungefär 25 år från nu så har vi elever och lärare som är framtidssäkrade.
I stora drag tänker jag så här kring programmering i skolan
Vi behöver en tydlig plan för implementering av programmering från Åk1-9 och gymnasium. Från tänk teori till praktik. Programmering skulle i takt med att man blir äldre i skolan gå från teori, praktik utan dator för att sedan bli mer och mer praktisk i ämnet men låta ämnet gå från enskilt utövning till tvärvetenskaplig implementation. I stora drag (väldigt stora) ser jag
Åk 1-3
Det ska börjas i tid brukar man ju säga. Men i fallet programmering är det verkligen sant. De programmerare jag träffat som verkligen kan programmering utan och innan har börjat i unga åldrar. Ofta så tidigt som 7-9 års ålder. Därför behöver vi börja med programmering redan i årskurs 1 (on inte innan.) Här tror jag man ska låta grundskolelärarna klara av detta själva, det betyder att grundskolelärarna påförs kravet att också lära ut programmering, enklaste enklaste. Det kan handla om teori samt enklare övningar samt att sprida kunskap om programmeringslogik med övningar som How to train your robot eller Dansprogrammering som Malin Ströman och Therese Raymond demonstrerade på Skolforum för något år sedan. Efter hand kan verktyg som Kojo, Scratch, Lego Mindstorm och någon av alla andra verktyg som syftar till att introducera programmering användas.
Åk 4-6
Nu behövs ämneslärare. Alltså på samma sätt som vi i skolan har haft en klassföreståndare i klass 1-6 men i Musik, Gympa, Slöjd osv har det varit specialister. Det behövs här med. Nu höjs nivån och eleverna ges möjlighet att tänka själva, använda programmering på äkta sätt. Här börjar det bli dags att applicera sin kunskap inom andra ämnen – matematik, svenska, historia och samhällsvetenskap, här gästar programmeringen och på så sätt drar det in andra lärare i utbildningen. Eleverna börjar prova på specifika kodspråk, den teoretiska delen blir tyngre. Programmering av fysiska saker introduceras på ett högre plan.
Åk 7-9
Nivån höjs ytterligare. Här ser jag att man precis som med vanliga språk väljer ett till. Eleverna kan fördjupa sig inom fler områden och fler språk. Man ges möjlighet att koppla ihop kod med teknologi på olika sätt. Introduktion av exempelvis Arduino där eleverna skapar egna elektroniska produkter. Med ökade krav på eleverna och lärare ställs också ökade krav på utrustningen. Det är extra viktigt från ÅK 7 att eleverna har tillgång till den senaste teknologin.
Gymnasiet
Från gymnasiet och framåt. På samma sätt som med vanliga språk väljer eleverna ännu en gång fler språk och dialekter. Jag ser att man på gymnasienivå ställer högre krav på användning av programmering inom samtliga ämnen i skolan. Även i ämnen gymnastik, att använda Ardunio plattformar för att programmera mätutrustning till skolans friidrottsdag går alldeles utmärkt.
Ny utrustning, nya arbetstillfällen.
Implementation av programmering som grundämne ger konsekvenser. Lärare skall utbildas. Datorer skall införskaffas. IT miljöer ska uppgraderas. Lärarhögskolan behöver i sin tur lärare. Eleverna behöver nya läromedel. Förändringen kräver också en ny policy avseende datorer. Avskrivningsregler på 3 till 5 år fungerar inte inom tekniskt tunga områden. Ett nationellt utbytesprogram av datorer behövs, dvs eleverna behöver utrustning som förnyas – här behövs rotation, den privata andrahandsmarknaden kan på ett effektivt sätt plocka upp begagnade datorer om dessa inte är för gamla. Han kan finansiering skapas för ny utrustning. Till detta behövs också nytt tänk avseende användande osv. I slutändan har du nya arbetstillfällen på lärarhögskolan, skolan, IT avdelningen, och kommunerna som ska stödja skolorna. Programmering som grundämne skapar inte bara förändring av skolan – det ger väldigt många nya arbetstillfällen också.
Vi måste börja nu och tänka långsiktigt.
2040 är Sverige ett land där våra elever, lärare, företagare, politiker och medborgare besitter äkta kunskap om teknologi och vilka möjligheter och utmaningar det medför. 2040 leder Sverige utvecklingen i världen framåt och löser världens utmaningar oavsett om det är politiska eller industriella utmaningar. 2040 ger vi våra barn rätt förutsättningar för att möta framtiden.
Våra politiker, lärare och andra som har möjlighet har ett ansvar att sluta upp kring ett förslag och påbörja resan in i framtiden. Vi har inte tid att vänta.
Det finns så klart väldigt mycket som måste göras, men min åsikt är att vi behöver börja på ett ställe, ha tålamod och låta tiden ha sin gång. Vi behöver en långsiktig idé om digitalisering av skolan som dessutom är politiskt blocköverskridande. Vi behöver en lösning som anpassar sig till omvärlden med tiden. Och framförallt behöver vi en lösning som i slutändan gagnar våra medborgare, våra företag, vårt samhälle, Sverige och därmed också världen.
Så, vad väntar ni på? Börja nu!